Idag kom det, allt jag hått och hållt på så länge. Det räckte med en blick, några ord och bara kylan, sen var det kört. Jag har inte gråtit på väldigt länge kan knappt komma ihåg när det var sist. Men nu kom det, mitt på Innegården i Visby, jag stod och bölae som en hund. Det gick inte att hålla tillbvaka. Hur mycket jag än kämpade. Men så här efteråt kan jag erkänna att det var rätt skönt. Det har legat inom mig så länge och bara velat ut, men eftersom jag är en person som på inga villkor får gråta har jag aldrig kunnat tillåta det för mig själv.
Man ska vara glad att man har vänner, som man verkligen kan visa sina kännslor för, jag trodde inte att jag kunde, men tydligen. Ett bevis på att ni är några av mina närmaste, den här svagheten är det inye många som får se av mig.
Är det så svagt att gråta? -Jo lite, det bevisar ju att finns någon som är starkate och och har mer makt över en än sig själv.
Inga fler tårar den här resan, nu ska vi ha KUL!!!

Christian och Frida kom precis in, hon påstår att hon luktar brandrök, har hunnit sova i en gränd, snubblat på kuller stenarna, tagit av sig skorna, har tuggummi under fötterna och åkt redbull bilen. Ingen av oss som bor här kommer få en en blund ikväll HAHAHA :P

Nu e klockan 04.11 jag ska försöka sova , imorgon väntar kallis!