Jag trodde allt var som bortblåst. Att jag hade gått vidare slutat tänka, prata och bry mig om vad som hänt.
Men så är tydligen inte läget, vissa saker tar helt enkelt längre tid att bearbeta innanför pannbenet.
Det var rätt konstigt, jag har inte reagerat på det här sättet förut. Men ju mer man tänker och pratar om saker som man ofats skjuter under mattkanten och människor verkligen visar att de bryr sig, försår man helt plöttsligt allvaret i saker.
Allvar som jag tidigare inte kännt, eller inte velat känna då jag varit rädd för min egen reaktion.
Lite konstigt är det, hur man till och med kan känna smärtor som man tidigare upplevt, även fast man i själva verket är helt (frisk).
Allt får mig bara att tänka på Visby, visby, visby. Klart att jag förstod vad som pågick, men är man rädd för sin egen verklighet går det ju att skylla på något annat, och ljuga sig själv rakt upp i ansiktet.