Många har bilden av mig att jag är alltid är den där glada typen som inte kan vara stilla en sekund.
Så är det oxå, jag är så som person, det stämmer.
Men beroende på hur man ska vara utåt får man ju aldrig chansen att vara någon man skulle vilja vara ibland. Dvs den som inte sägar så mycket eller tar någon platts.
När man väl är så, tror folk att det är ngt fel på en, vart tog "den vanliga Johanna" vägen.
Varför ska man inte kunna vara låg ibland utan att folk ska tro att man genomgår en depprision. Man orkar inte vara den man ofa är utåt hela tiden.
Varför jag skriver om detta är för att jag hittade den här bilden, från Gotland i sommras.
Det var en av de sita dagarna, utanför gutekällaren. Jag var sjuk, åt penicelin och var allmänt deppig över att ingen riktigt visste var felet var för utom jag själv, trotts detta lät jag andra påverka mig så mycket.
Precis en sån gång som man bjuder på ett smile för att man inte orkar massa frågor.


Jag undrar så här i efterhand om saker hade rett ut som jag hade berättat från början. Nu står jag med massa gammal skit som jag vill få ur mig, men det river bara upp allt jag gärna glömmer. Men samtidigt vill man att människan ska fatta, för inget verkar ju ha gått in i skallen.
Jag vet inte vad som är bäst.