Jag är blåögd som få, eller nästan snäppet värre än min mamma i allafall.
Efter en ganska typiskt spårad runda Soap-Rose-Whie, var jag trasigare än vanligt. Jag hatar stockholm, och mig själv väldigt mycket idag. Varför ser inte jag vad människor håller på med innan det är försent?
Lyckades ta mig ur taxin vid slussen, nacksving fick agera mamma. Tyst som en mus begav vi oss upp för att sova. Allt för att inte bli upptäckta av den jag aldrig mer vill se. Vår plan gick inte som planerat. Jag kännde mig som en främlig i det hem jag vanligtvis förknippar med trygghet.
På morgenen tog jag en promenad längs Hornsgatan för att lämna tillbaka nycklarna.
Samtalet bestod av blickar fulla av skam riktade mot marken, för många upprepningar det ordet som tappat sin betydele, misstagen är redan gjorda, ett fölåt fungerar inte längre. en klump i magen över att allt faktiskt är på riktigt, jag lever ett liv som håller på att ta kol på mig. Utan att jag märker det, "white room är ju kul".
Inga fler bortförklaringar. Allt är slut. Allt är över. Om 10 dagar flyttar jag till norge. Rutiner!


               Kvällen var väldigt rolig. Till en början.