Livet är inte alltid perfekt. Men jag var stark igår, lyckades ta ta steget ur den sjuka karusell som jag åkt på senaste året. Jag måste ju släppa taget, det funkade  inte någonstans mellan oss. 
På ett sätt känndes det som en lättnad och samtidigt ett hugg i rakt hjärtat. 
Jag vet inte vad som är värst, att veta att allt är helt slut, eller dra ut på det bara för att man inte orkade ta tag i sken och på så sätt gå runt och må dålgt? 

Att säga hejdå och veta att det faktiskt är den sista närheten man kommer få av någon är hårt. När vi stod utanför porten lyckades jag dela med mig av både läppstift, solpuder och rouge på hans vita dunjacka, ett minne iaf.   
  
Den här låten ska jag ta bort från min spotify lista. För många minnen helt enkelt.
Jag måste gå vidare.